De omfattande byggplanerna i Lunnagården och Lilla Fässbergsdalen står både i uppenbar strid med Mölndals Stads miljömål och motverkar effektivt nationellt bindande klimatavtal. 

Inför Mölndals Stads hundraårsjubileum finns anledning att reflektera kring hur nutida stadsplanering kan bli otidsenlig till den grad att den rent av bör betraktas som samhällsskadlig.

För att vidga perspektiven kan vi ta den gångna 100-årsperioden i beaktande och försöka blicka framåt och fundera kring den kommande, det vill säga den man idag planerar för.

Det är naturligtvis svårt att sia om framtiden, men en sak är säker. Helt andra förutsättningar kommer att tvinga samhällsutvecklingen i en annan riktning såväl lokalt som globalt.

Tiden från att Mölndal blev stad och fram tills nu har präglats av en stadig tillväxt driven av fossila energikällor – främst olja. Men att bränna sådana har en baksida – utsläpp av växthusgaser. Koldioxidhalten i atmosfären ökade undan för undan och när Mölndal fyllde trettio år på 1950-talet hade den nått en kritisk nivå. Enligt klimatforskningens senaste rön inleddes då övergången från den omkring 11 000 år gamla och i klimathänseende stabila period som banade väg för jordbruk och städer, till en ny, präglad av oförutsägbarhet – torka, värmeböljor, skyfall och köldknäppar om vartannat.   

Förändringarna fortskred långsamt och obemärkt i början men nu, sjuttio år senare har koldioxidhalten i atmosfären hunnit bli högre än vad den varit på åtminstone 800 000 år och jordens medeltemperatur stigit till + 1,1ºC över förindustriell nivå. Temperaturhöjningens effekter är idag så uppenbara att bara inbitna klimatförnekare bestrider dem. Den svåra sommartorkan 2018 som innebar omfattande bränder och stora problem för lantbruket med foderbrist och nödslakt som följd ger en fingervisning om vad som kan vänta runt hörnet.

Enligt Parisavtalet får jordens medeltemperatur inte överstiga + 2°C och helst stanna på +1,5 °C för att vi ska ha en rimlig chans att upprätthålla de för civilisationen nödvändiga klimatförhållandena. För att klara detta måste koldioxidutsläppen halveras redan år 2030, något som hos oss innebär att vi måste reducera dem med 7 % per år fram tills dess.

Så nu är det minst sagt bråttom. Men varför kan man kanske undra?

Redan vid FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 antogs handlingsprogrammet Agenda 21 som stakade ut riktningarna för en hållbar samhällsutveckling. På lokal nivå formulerades sedan miljömålen och år 1995 antog kommunfullmäktige Mölndals Agenda 21. De flesta miljöproblem skulle vara lösta inom en generation eller 25 år och målsättningarna kom till uttryck bland annat i Mölndals Stads Översiktsplan 2006 s.11:

”Kommunens fysiska planering skall nu inriktas på en omställning till ett ekologiskt samhälle där alla tillsammans måste göra åtgärder för att vi skall få en långsiktigt hållbar utveckling.”

Tja, vad ska man säga? Om den politiska majoriteten börjat handla i enlighet med sina egna beslut då för 25 år sedan hade vår belägenhet varit långt mindre allvarlig idag. Men tyvärr valde man att lägga ”Agenda 21” längst ner i byrålådan och fortsätta som förr. Det var väl enklast och bekvämast så. Någon annan förklaring till de aktuella planerna för Lunnagården och Lilla Fässbergsdalen är svår att finna. För kan man tänka sig någon mer otidsenlig och destruktiv markanvändning än exploatering av jordbruksmark som vi så väl kommer att behöva i framtiden, både för matproduktion och kolinlagring? Den tänkta exploateringen kan under inga förhållanden försvaras. Förutom förlust av produktiv mark orsakar byggprocesser enorma koldioxidutsläpp och eventuella vinster från ”smart teknik eller miljövänligt material” hinner inte räknas hem under den tid utsläppen måste halveras.

Har då inget positivt hänt under tiden Mölndals beslutsfattare sovit törnrosasömn? Jo, forskningen har gått framåt och vi vet idag långt mycket mer om klimat, biologisk mångfald och ekosystem jämfört med för ett kvarts sekel sedan. Många lösningar på komplicerade miljöproblem ligger inom räckhåll.

Samhällsbygget de kommande 100 åren bör därför å ena sidan inriktas mot att anpassa redan byggd miljö så att den bättre kan motstå värmeböljor och skyfall och å den andra att skydda och restaurera natur. Mölndals Naturskyddsförening föreslår att som lämplig startpunkt för modern samhällsplanering exploateringsplanerna i Lunnagården och Lilla Fässbergsdalen skrinläggs och att arbetet med ekodukten som länkar samman naturreservaten Sandsjöbacka och Änggårdsbergen äntligen kommer igång.  Det levande landskapets ekologiska nätverk har utvecklats under årmiljoner och erbjuder, även i ekonomiska termer, en stabilitet om inga industrier i världen kan konkurrera med.  Ett landskap med artrika och livskraftiga ekosystem binder växthusgaser, pollinerar grödor, buffrar för klimatförändringar både globalt och lokalt, utjämnar vattenflöden, är trevligt att vistas i och mycket, mycket mer.